Sir Georg
Fleetwood

Min far,

Gud ske tack har jag nu kommit så här långt tillbaka i säkerhet från en lång och mödosam resa. Jag önskar att Gud hade låtit allt gå lika väl för oss som resan har gått för mig. Då är jag övertygad om att min återkomst varken hade blivit så hastig eller så sorglig. Jag träffade både kungen och rikskanslern i Arnstat i Thüringen den 26 oktober, enligt äldre tideräkning. Eftersom rikskanslern nästa dag skulle återvända för att ordna angelägenheterna kring Bayern och Pfalz, tog han mig med på den första nattens resa till Almaine. Där gav han mig genast mitt avsked och brev till kungen som omfattade allt jag hade önskat. Han visade mig en så stor välvilja att jag aldrig hade kunnat vänta mig dess like och försäkrade mig om att han skulle vara min beskyddare så länge han levde. Han var mycket glad över de goda omdömen om mitt regemente som han hade hört från alla håll. När jag först överlämnade mina brev till kungen befallde han mig att låta sekreterarna skriva vad jag önskade, och han beviljade alla mina önskemål: att mitt regemente skulle ansluta till hans armé på våren och att jag skulle värva ytterligare fyra kompanier för att göra regementet till en fullständig brigad. Han beviljade också åtskilliga andra saker. Men den olyckliga förlusten av vår ädle herre kom så plötsligt att jag inte hann få hans brev. Eftersom jag inte vet hur förhållandena kan förändras i denna förvirring, återvänder jag nu med posthästar till mitt regemente. Jag tror nämligen att vi kommer att få tillräckligt att göra i Sprutia. Jag har skickat bud till rikskanslern, och jag tvivlar inte på att han kommer att tillgodose alla mina önskemål. Jag tror att ledningen av deras angelägenheter främst kommer att vila i hans händer. Jag har låtit några tillfällen att skriva gå förbi, eftersom jag inte ville vara den första som förde fram så sorgliga nyheter. Men innan detta brev når er tvivlar jag inte på att ni redan har fått säkra underrättelser. Därför fann jag det lämpligt att berätta om allt som har hänt sedan jag kom till armén.

När kungen låg vid Nürnberg och insåg att han på intet sätt kunde locka ut Walston ur hans förskansningar, marscherade han med flygande fanor och trumslag runt fiendens läger. Därefter delade han armén och gav hälften åt hertig Bernhard av Weimar, som han sände till Swyneford för att marschera mot Walston. Med den andra hälften marscherade han själv till Nyburghe, tre engelska mil från Inglestat i Bayern, i avsikt att förlägga krigsskådeplatsen dit. Men tvärtemot hans förväntningar marscherade Walston genast till Vogtland och sedan genom Meissen direkt mot Leipzig. Han sände Hulk och Myrodo i förväg med 15 000 man, som brände och plundrade hela Meissen. Från ett annat håll marscherade Papenham med omkring 8 000 man från Weserområdet. Han passerade inom tre engelska mil från Erfurt och gick direkt mot Leipzig. Där förenade Walston, Popenham, Hulk och Myrodo alla sina styrkor, sammanlagt omkring 36 000 man. Den tappre guvernören i Leipzig, skicklig på att förråda städer — samma man som förra gången hade överlämnat staden just den dag då slaget vid Leipzig utkämpades — gjorde nu likadant med både staden och slottet, dagen efter att fienden hade kommit fram. Kungen befann sig i Nyburge när han först fick underrättelser om att Walston marscherade mot Meissen. Han ställde då genast 15 000 man under pfalzgreve Brokenfeilds befäl för att gå mot hertigen av Bayern. Han befallde sin armés eftertrupp att följa honom och red själv med posthästar till hertig Bernhards armé. Med den marscherade han dag och natt genom Thüringer Wald, eftersom han fruktade att fienden skulle befästa skogarna mot honom. Han stannade inte förrän han nådde Arnstat. Där låg han stilla omkring sex eller åtta dagar, tills hans egen armé och artilleriet hann fram. Dagen efter att armén hade samlats, den 28 oktober, marscherade han direkt till Nareinberge, där vi låg stilla omkring sex dagar. Kungens hela armé bestod av omkring 18 000 man i faktisk tjänst. Fienden låg då vid Wysenfeild, två engelska mil från oss. Kungen sände dagligen bud till hertigen av Sachsen för att få hans armé och hertigen av Lüneburgs, som bestod av omkring 12 000 eller 14 000 man, att genast ansluta till honom.

Den 3 och 4 november marscherade fienden från Wysenfeild mot Leipzig, och den 5 bröt kungen upp för att följa efter. Den morgonen fick han, i stället för att hertigen av Sachsen anslöt till honom, brev som meddelade att deras arméer först skulle förenas vid Magdeburg. Detta gjorde kungen ytterst missnöjd. Han sade att han såg att de tyska furstarna inte brydde sig om hans befallningar utan gjorde tvärtom. Men de skulle få se att han vågade kämpa mot fienden, även om denne var dubbelt så stark. Därmed befallde han att marschen genast skulle börja. Den dagen besegrade vi omkring 500 ryttare och tog flera av deras fanor. Där fick kungen veta av fångarna att Popenam skulle ha marscherat med sin armé till Halle, Hulk till Leipzig och Myrodo till en annan plats, och att endast Walston fanns där med sin armé på omkring 20 000 man. Detta gjorde kungen ännu mer besluten att ta strid nästa dag. Men underrättelsen visade sig vara falsk, utom i fråga om Popenham, som hade marscherat med sin armé till Halle. Han återvände dock samma natt och var själv på plats vid slagets början, medan hans trupper inte kom förrän omkring klockan två. Den natten låg kungen ute på öppna fält, omkring en engelsk mil från Lützen, där fiendens samlingsplats var.

Den 6 november, i gryningen, förde kungen fram sin armé i den uppställning som jag har skickat er här som bilaga. Han ledde själv den högra flygeln, hertig Bernhard av Weimar den vänstra, och generalmajor Kniphowsen hade befälet över fotfolket. Fiendens armé var uppställd på samma sätt som vår, med det kroatiska rytteriet på vänsterflygeln. Fienden hade fördelen av landsvägen till Leipzig, med ett dike på vardera sidan. Alldeles intill staden stod fyra väderkvarnar på en plats som var mycket stark genom sitt naturliga läge. Där ställde de upp nio kanoner, och på två eller tre andra fördelaktiga platser hade de ytterligare tolv.

Omkring klockan åtta avlossade kungen först sin lösen, skottsignalen, och ryckte sedan fram mot fienden. Först tycktes fienden också rycka fram. Så snart kungen märkte det gav han genast order om framryckning, varpå fienden åter drog sig tillbaka bakom diket, där de hade kastat upp ett slags bröstvärn. Fienden hade befallt det kroatiska rytteriet att gå runt och anfalla oss bakifrån. När kungen märkte detta befallde han trupperna som i texten kallas »ffyues«, under Statehomes befäl, att gå emot dem. Detta utförde denne raskt. Han hade åtta kompanier och anföll med fyra av dem, så att fienden flydde. Men när han sedan drog sig tillbaka, som väntat, gick fienden till anfall och trängde hårt på honom. När han hade tagits emot av sina fyra andra kompanier, som hade placerats där för detta ändamål, anföll han dock så kraftigt att han slog fienden på flykten. Därefter besvärade de oss inte mer under hela dagen.

Sedan sköt kanonerna en stund, men vi kom snart i ett läge där deras kanoner skyddade oss [innebörden av »under ffavour of their canons« är osäker]. Själva slaget började omkring klockan tio. Vädret var då vackert, men just när striden började föll en så tät dimma att vi inte kunde se varandra. Om det inte hade varit för den tror jag att vi snabbt hade avslutat dagens verk — men allt måste ske som Gud vill. Vid vårt första anfall satte de också staden Lützen i brand. Detta orsakade oss stora svårigheter, eftersom vinden drev röken rakt mot oss. Hertig Bernhards och Winckles regementen befalldes att anfalla kanonerna vid kvarnarna. De andra kanonerna togs snart och gjordes obrukbara genom att deras fänghål spikades igen. Kanonerna vid kvarnarna hade vi däremot i vår ägo tre gånger, men drevs åter bort från dem.

Vid det första anfallet mot diket blev kungen skjuten genom armen och hans häst genom halsen. Man ville då gärna övertala honom att dra sig tillbaka, men han vägrade. Han red till spetsen för rytteriets högra flygel, uppmuntrade dem och sade att det inte var något fel på honom. Sedan befallde han alla att följa honom, hoppade över diket och anföll fienden. Men endast fyra regementen följde honom, och de mötte så många fiender att de tvingades retirera. Där föll kungen, skjuten genom huvudet och kroppen.

Alldeles intill honom föll en av hans kammarjunkare, vid namn Truckes. Han fördes bort levande men har sedan dött. Han berättade att när vårt rytteri drog sig tillbaka kom en officer från fienden och frågade honom vem kungen var. När han vägrade svara sköt officeren honom genom kroppen. Därefter gick officeren fram till kungen och frågade honom själv vem han var. Kungen svarade att han var Sveriges kung. Officeren tänkte då föra bort kroppen, men när han såg vårt rytteri komma tillbaka till ett nytt anfall stötte han två gånger ett bredsvärd genom kungens kropp och sprang sedan därifrån. Då anföll nämligen hertig Bernhard själv med rytteriet, drev tillbaka fienden och förde bort kroppen, som hade fått sammanlagt tio sår.

När ryktet om kungens död nådde soldaterna fick det dem, tvärtemot vad man kunde vänta sig, att kämpa ännu tapprere. De tycktes ha beslutat att hämnas hans död eller själva dö. Så dog den segerrike fursten med en seger. Han dödades vid rytteriets första anfall, mellan klockan elva och tolv, medan slaget pågick till klockan fem. Jag tror dock inte att det hade varat så länge om vädret hade varit klart. Dimman var så tät att vi, när vi hade slagit fienden, inte kunde se tillräckligt för att följa upp segern.

Till sist, när de var helt slagna och vi hade vänt kanonerna vid kvarnarna mot dem, kom omkring klockan tre 8 000 soldater ur Popenhams armé fram. De anföll åter vid kvarnarna och gav en så kraftig salva att vi inte hade hört dess like under hela dagen. Återstoden av hertig Bernhards regemente, som på sin höjd var 50 man starkt, besvarade salvan. Vid detta föll befälhavaren för den nytillkomna armén, som vi antar var Merodo, eftersom Popenham hade dödats i början av slaget, innan hans armé hunnit fram. Förlusten av denne befälhavare bestörtade dem alla så att officerarna sprang omkring honom, medan soldaterna kastade sina vapen och flydde. Officerarna kunde på intet sätt få dem att hålla stånd längre. Då anföll hertig Bernhard själv kvarnarna, drev bort dem från deras kanoner och stannade där hela natten.

Men förvirringen efter förlusten av vår ädle kung var så stor att vi inte följde upp segern den natten, utan nöjde oss med att ha vunnit slagfältet och kanonerna. På platsen tog vi 13 halvkartover, omkring åtta andra kanoner och all deras ammunition. Vi dödade mellan 3 000 och 4 000 av fienden på slagfältet och förlorade själva omkring 1 500 man. På fiendens sida är de flesta av de högre befälhavarna döda. Walleston är säkert skjuten, och det sägs att han har tagits till fånga, men det måste i så fall ha skett efter att jag lämnade armén. Hur som helst anser jag att vår förlust är den största, eftersom vi har förlorat världens tappraste befälhavare. Jag är övertygad om att han, om Gud hade låtit honom överleva denna dag, skulle ha satt punkt för alla krig i Tyskland. Men nu vet Gud hur det kommer att gå.

Så slutade vårt berömda slag, som vida överträffade det vid Leipzig. Om inte vårt fotfolk hade stått som en mur skulle ingen av oss ha kommit undan med livet, ty fienden var säkert dubbelt så talrik som vi, och vårt rytteri gjorde endast en svag insats. Fienden, mer skrämd än skadad, flydde i stor oordning och stannade inte förrän de nådde [lucka i den tryckta avskriften] vid gränsen mellan Vogtland och Böhmen. Under deras flykt, när ingen förföljde dem, dödade bönderna dubbelt så många av deras män som vi hade gjort under segern. Endast ett litet antal av dem håller ihop. De flesta har flytt så långt bort att jag inte tror att de snart kan samlas igen. Om furstarna nu ville göra vad de borde vågar jag säga att fienden aldrig skulle kunna samla någon större styrka. Vi har tagit all deras ammunition, och utöver de kanoner vi tog på slagfältet lämnade de omkring tjugo till på fälten vid Leipzig.

Den 7 marscherade vår armé tillbaka till Wysenfeild för att balsamera kungen, ordna vård för de sårade, som var många, och samla vårt rytteri, av vilket många hade skingrats vid det första anfallet.

Den 10 november bröt vi upp från Wysenfeild till Peck för att följa fienden. Vi förde kungens kropp med oss, mellan fotfolket och rytteriet.

Den 11 marscherade vi till Borne. Därifrån sändes en del trupper till Leipzig, där de dödade över 500 av de fiender som låg i staden. Där har den unge Walston antingen dödats eller tagits till fånga. Slottet erbjöd sig genast att kapitulera på överenskomna villkor, men detta avvisades, eftersom man hade fått underrättelser om att flera furstar och höga officerare befann sig där. När jag lämnade dem besköt de slottet med tungt artilleri, och jag tvivlar inte på att det nu har intagits. Kniphowsen gjorde ett anfall mot Ffreiberge, efter att ha stått i förbindelse med borgarna där. Han dödade mellan 400 och 500 av fienden och intog staden. Hertig Bernhard gick också själv mot en liten stad, där han dödade 300 kroatiska ryttare.

Den 12 november marscherade vi, omkring 12 000 man starka, till Grinkinge. Där ligger vår armé fortfarande och väntar på rikskanslern. Jag tror att han nu redan är hos dem. Han måste ordna hur armén skall ledas framöver. Vi antar att den fortfarande kommer att verka i Sveriges namn, i drottningens och furstens namn, och att rikskanslern skall vara det högsta sändebudet. De tyska furstarnas maktambitioner är nämligen så stora att den ene inte vill låta den andre föra befäl. Jag överlåter därför åt er att bedöma hur förtvivlat läget är just nu.

Hertigen av Sachsen är upphovet till all denna olycka. När han först intog Prag försökte han varken ta andra platser, som då lätt hade kunnat intas, eller hålla sin armé samlad. I stället skilde han på trupperna och sände dem till deras vinterkvarter. Därigenom lät han fienden på flera olika platser slå ut omkring 7 000 av hans män. Till sist tvingades han lämna hela Böhmen, trots att han hade en utmärkt armé under sitt befäl. Sedan tillät han Hulk, mitt framför näsan på honom, att bygga upp en armé från ursprungligen endast 4 000 till 15 000 man och därmed härja hela Meissen. Jag vågar säga att om kungen inte hade kommit dit skulle han ha tagit Elbeområdet och vad mer därtill. I Wittenberg, hertigens viktigaste fäste, fanns nämligen inte ens 200 soldater när jag passerade där. Om hertigen bara hade befäst Leipzig, Meissen och Freiberg och satt dem i gott skick, skulle hela fiendearmén inte ha kunnat skada honom. Men hans egen armé, över 26 000 man stark, låg och ligger fortfarande i goda kvarter i Schlesien. Och nu till sist, för att kröna det hela: när kungen, efter att ha skickat flera bud, väntade sig att han och hertigen av Lüneburg skulle vara inom en dagsmarsch, hade de först då bestämt att samlas vid Magdeburg, sexton eller sjutton engelska mil från oss. Detta tror jag gjorde kungen ännu mer förtvivlad. Vi har fått nyheter om att hertigen skulle ha dött när han fick höra om kungens död. Hertigen av Lüneburg har också i viss mån haft sin del i detta. Hans maktambitioner tillät honom inte att låta Bawdis föra befäl, och han tvingade därför denne att lämna honom. Detta gav Popenham, deras tappraste general, tillfälle att marschera, något han annars inte skulle ha vågat.

Så står det till i de nedersaxiska kretsarna, medan vi från de övre delarna av landet inte hör om annat än oväntade segrar. Fältmarskalk Gustavus Horne har nämligen intagit Lansberge och flera andra starka fästen. Elsass är vårt, och passagen till Schweiz är fri. Pfalzgreve Bertenfeild har marscherat upp till Minikin, antingen för att plundra staden eller för att tvinga dem att betala en stor krigskontribution som de hade avsett att ge kungen men nu vägrar att betala. General Bawdis har nu ryckt in i »stiffe of coller« [ort- eller områdesnamnets läsning och innebörd är osäkra] och gör där som han behagar. General Dubalt ligger i Schlesien. Där är fienden helt slagen och har bara tre fästen kvar i hela landet, alla vid gränsen till Böhmen. Men alla dessa segrar verkar obetydliga jämfört med förlusten av vår tappre kung, vars mod och erfarenhet i sig var värda en hel armé. Men Guds vilja måste ske, och vi måste överlämna allt åt honom.

Jag är övertygad om rikskanslerns välvilja och tvivlar inte på att han kommer att vara min beskyddare så länge han lever. Jag skall göra mitt bästa för att få mitt regemente till den armé han för befäl över nästa vår, om vi inte får något att göra med Polen, vilket jag inte tror att vi får. Den äldste fursten har med säkerhet valts [lucka i den tryckta avskriften], och jag tror att det främst har skett genom Sveriges kungs förmedling. Men Gud vet vad kungars maktambitioner kan få dem att göra.

Det finns stora misstankar inom arméerna om att förräderi förekom under slagdagen. I armén fanns en hertig Fraunce Albert Sachen Lowenberge, som alltid hade tjänat fienden men nyligen kommit över på kungens sida. Han hade inget befäl utan var endast frivillig. Den dagen såg man honom byta kläder. När kungen skulle gå till anfall var han hela tiden vid hans sida, men när kungen anföll drog hans tjänare sig tillbaka, eller han själv, under förevändningen att han blivit skjuten, fastän inget fattades honom [meningens syftning är osäker]. Det som jag ogillade mest var dock att han inom tre dagar reste med posthästar från armén till Wittenberg och därifrån till hertigen av Sachsen. Överallt meddelade han öppet att kungen hade dödats, något som inte var särskilt lämpligt att göra, i synnerhet bland vanligt folk. Hur det hela gick till vet jag inte, men jag är säker på att kungen fick falska underrättelser dagen före slaget. Eftersom jag nu fruktar att bli alltför långrandig framför jag min ödmjuka vördnad till er och min mor och mina kärleksfulla hälsningar till alla mina vänner, och förblir

Er plikttrogne son intill döden,
GEORGE FLEETWOOD.

Stettin, den 22 november 1632,
enligt äldre tideräkning (julianska kalendern).

Sir,

I am this farr, God be thanked, safely retorned from a longe and a tedious journey, and cold wish it had pleased God all thinges had bene as succesfull to us as my journey hath bene to mee; then I am confident my retorne had not bene soe sudden nor soe mallancholly. I met the Kinge and the Chancellour both at Arnstat in Duringeland the 26 October, still. vet.; but the Chancellour being the next day to retorne back for the ordering of affares towardes Bavaria and the Palatinate, took mee with him the first nightes journey to Almaine, where hee presentlie gave mee my dispatch, with lettres to the Kinge in all poyntes that I desired, with soe great manifestation of his affection that I cold not have expected the like, and gave mee assurance that whilst he lyved he wold be my patron, being very ioyfull at the good report which hee hath heard of my regiment from everie one. The Kinge, upon the first delyverie of my lettres, gave mee command to cause the secretaries to write whatsoever I pleased, graunting all my desires: as that my regiment shold come out in the springe to his army, and that I shold rayse foure companies more to make my regiment a compleat brigade; and dyvers other thinges hee graunted. But thys unfortunate losse of our noble master was so sodayne that I cold not gett his lettres; and, not knowing how thinges might alter in this distraction, I am by post retyreing to my regiment, for I beleeve wee shall have action inough in Sprutia. I have sent by post to the Chancellour, from whom I doubt not but to have satisfaction in all my desires, and in his handes (I beleeve) the manageing of their affares will mainely depend. I have slipped some opportunitye of writeing, not being willing to bee the first messenger of soe ill newes; but before this lettre will arryve at your handes, I doubt not but yow will have sure intelligence, wherfore I thought fitting to inform you of all occurrantes since my being with the army.

The Kinge, when he lay at Nyrenberge, perceaving he cold by noe meanes provoke Walston out of his trenches, he marched with flying cullers and drummes, beating round about the enimies leager; and then devideing his army hee gave the halfe to duke Bernerd of Weimar, sending him to Swyneford to march upon Walston, and with the other halfe he marched himself to Nyburghe, three myles from Inglestat, in Bavaria, intending to make that the seat of warr; but Walston, contrarie to his expectation, took his march presently to Voitland, and soe through Meisen directlie upon Lipsicke, sendeing Hulk and Myrodo before with 15 thousand men, who burnt and plundered all Meisen. On the other side Papenham, with about eight thousand men from the Wester Streame, took his march within three myles of Erforde, directly upon Lypsick, where Walston, Popenham, Hulk, and Myrodo ioyned all theire forces together, being in all about thirtie-six thousand stronge. The brave Governour of Lypsicke, skilfull in betraying townes (being the same man that last gave it upp the same day the battayle was fought at Lypsick), did the like now both with towne and castle the next day the enimie came before it. The Kinge was at Nyburge when he received first intelligence of Walston’s marching for Mysen, wherupon hee ymediatly gave 15 thousand men under the command of Paulsgrave Brokenfeild, to goo against the Duke of Bavaria. And, commanding the reare of his army to follow him, he rode post himself to Herticke Bernerd’s army, with which hee day and night marched through Duringer Walde (feareing the enimies fortefying the woodes against him) and never rested till hee came to Arnstat, where hee lay still about 6 or 8 daies, till his owne army and ordinance came upp; and the next day the army came together, being the 28th of October, he marched directly to Nareinberge, where we lay still about six daies. The Kinges whole army consisted of about 18 thousand reall men; the enimie then lay at Wysenfeild, two myles from us. The Kinge sent dailie postes to the Duke of Saxon to have his army, and the Duke of Lunburghes, consisting of about 12 or 14 thowsand, presently to come to him.

Upon the 3. and 4. of November the enimie marched from Wysenfeild towards Lypsick, and the 5th the Kinge broke up to folowe them; and that morning, insteede of the Duke of Saxon’s ioyneing with him, hee receaved lettres that then theire armies weare first to ioyne at Maydenburgh, at which the Kinge was infinitely discontented, saying, hee sawe the Princes of Germany cared not what hee commanded, but did the contrary, but they should see hee durst fight with the enimie, though they weare twice his strength, and with that commanded presently to march. At that day wee beat about 500 horse, taking dyvers of theire cullours; and there the Kinge was informed by the prysoners that Popenam should bee marched with his army to Hall, Hulk to Lypsick, and Myrodo to another place; and that only Walston, with his army of about 20 thousand men, was there, which made the Kinge resolve the rather the next day to ioyne battaile. But that intelligence proved false; only in Popenham, whoe with his army was marched to Hall, but that night marched backwardes, and himself was at the begining of the battaile, but his folkes came first about two of the clock. The Kinge lodged that night in the playne feildes, about an English myle from Litzen, where the enimies randavow was.

The six of November the Kinge at break of the day marched his army in forme as I have here inclosed sent yow, himself leading the righte winge, the Duke Bernerd Weamer the lefte, and Kniphowsen generall maior had the command of the foote. The enimies army was ordered like ours, the crabates haveing the lefte wynge. The enimie had the advantage of Lypsicke highwaye, on either side of which a grafte, and close by the towne stood 4 wyndmills, which is fortefyed by nature very stronge; there they planted 9 peeces of ordynance, and [in] 2 or 3 other places of advantage they had 12 peeces more.

The Kinge, about 8 of the clock, first shott his looseninge, and soe advanced towardes the enimie. The enimie at first seemed to advance, which soe soone as the Kinge perceaved, he gave presently orders to advance; upon which the enimies they retyred again behinde the dike, where they had cast upp a kind of a brestworke; the enimie had ordered the crabates to fall rounde about upon our reere, which the Kinge perceaving gave command to the ffyues under the command of Statehomes to march upon them, which hee did diligentlie. And haveing eighte companies, hee charged them with fower companies, putting them to flighte; but, upon his retreating (according to expectation) they charged him soe that they put him to the worst, till being received by his fower companies (sett for the purpose) hee charged them soe sore that he soe rowted them that the whole day wee were noe more troubled with them.

Upon this the canons played a while, but wee were presently under ffavour of their canons. And the battaile ioyned aboute tenn of the clock, it being then a faire day; but just as the [battaile] ioyned there fell soe great a miste that wee cold not see one thother, which, if it had not bene, I beleeve wee had quickly made an ende of that daies work (but all must be as God will have it). At our first falling on they likewise sett the towne of Litzen on ffire, which did us much inconvenience, the wynde blowing the smoak iust upon us. Hertzoke Bernerds and Winckles regimentes were comaunded upon the cannons at the mills; the other cannon were soone taken and nailed, but those at the mills three tymes wee had in our possession, and weare againe beaten from them.

The King at the first charging to the graft, was shott through the arme and his horses neck; upon which they would fayne have perswaded him to have retyred, which he refused, rideing to the heade of the right winge of horse, incouraging them, saying nothing ailed him, and with that, comanding them all to follow him, he leaped over the graft and charged the enimie; but there followed him but fower regiments, which weare encountred with soe many of the enimie that they were forced to retyre. And there the Kinge fell, being shott through the heade and through the bodye.

There fell iust by him one Truckes his chamber younker, whoe was brought off alyve, but since deade: he reported that when our horse retyred there came an officer of the enimies, whoe asked him whoe the Kinge was, which he refused to tell; he shott him through the bodye, and with that went to the Kinge demanding of himself what he was, to which he replyed he was the Kinge of Swethen; upon which he thought to have carryed off the bodye, but seeing our horse comeing againe to charge, he stroak the Kinge through the body with a broade sworde twyce, and then runn away, for then Herticke Bernerd himself charged with the horse, beat the enimie back and brought the corps off, which had receaved in all tenn woundes.

The report of the Kinges death comeing amongst the soldyers (quite contrarie to expectation), yet made them fight the braver, as seemeing to resolve to revenge his death or dye. And soe the victorious Prince dyed with a victorye, for he was killed at the first charge of the horse, betweene eleaven and twelve, and the battaile lasted till fyve; but I beleeve it had not soe longe contynued, had it bene cleare weather, for the mist was soe greate that when wee had beaten them wee cold not see to followe the victorie.

And at last when they weare quite beaten and wee had turned the cannons at the mills upon them, about 3 of the clocke, there came on eight thousand soldyers, Popenham’s army, which charged againe at the mills, and gave soe brave a salvo that the whole day wee had not the like, which the remainder of Hertick Bernerdes regiment (which at most was but 50 stronge, answered) with which the comander of the fresh army fell, which wee suppose was Merodo, for Popenham was slayne at the begining of the battaile, before his army was come upp. The losse of this comander soe astonished them all that the officers rann about him, and the soldyers flonge downe theire armes and rann awaye, and the officers cold by noe meanes make them longer stande; for upon that duke Bernerde charged himself the mills, beating them from theire cannon, and there lodged himself all that nighte.

But the distraction was soe great by reason of the losse of our noble Kinge, that wee pursued not our victorie that night, but contented ourselves with the wynning of the feild and cannon. Wee took there on the place 13 half cartours, and about eight other peeces and all theire amunition; wee killed on the place between three and foure thowsand of the enimie, and of our wee lost about 15 hundred. On the enimies side most of the great comanders are deade, but Walleston hee is certenly shott, and they say taken, prysoner, but that must be since my leaveing the army; but, however, I count our losse the greatest, haveing lost the bravest comander in the world. And I am confident, had it pleased God that he had survived this day, he had putt a period to all the warrs in Germany; but now God knowes how things will goe.

Thus concluded our famous battaile, far exceeding that of Lypsick, for had not our foote stoode like a wall, there had not a man of us come off alyve, they being certen twyce our number; and our horse did but poorely. The enimie, more afraide then hurt, fled in great disorder, and never rested till they came to (blank) upon the borders of Voitland and Bohemia. The bores cutt off twyce as many of theire men in theire flight, when noe man followed them, as wee did in the victorie. There is but a small number of them together, the greatest parte being runn soe farr away that I doubt they will not soone meet. And if the princes wold now doe as they ought, I dare say they will never be able to come to any greate heade, wee haveing taken all theire amynition, and, besides those ordynance wee took in the place they lefte, about 20 more in the feildes by Lypsick.

Our army the 7th day marched back to Wysenfeild to inbalme the Kinge, and to take order for the hurte, whereof there weare many, and to gather our horse, whether there weare many disbanded at the first onset.

The 10th of November wee broak up from Wysenfeild to Peck, to follow the enemie, bearing the Kinges body with us, which marched betwixt the foote and the horse.

The 11th wee marched to Borne, where some forces were sent to Lipsick, where they cutt off above five hundred of the enemie, which lay in the towne, where young Walston is either slayne or taken. The castle offered presently to yield upon accorde, which was refused, they haveing intelligence of divers princes and great officers were in it. I lefte them playing with greate ordnance upon it, and I doubt not but ere this is taken in. Kniphowsen had an aslaughte upon Ffreiberge, having intelligence with the burgers, and theire cutt off betwene 400 and 500 of the enemie, and took the towne. Hertick Bernarde himself went likewise upon a small towne, where he cutt off three hundred crabates.

Upon the 12th of November we marched to Grinkinge about 12,000 stronge, where still our army resideth, expecting the rex-chancellour, who ere now I beleeve is with them, and must settle a course with the army. Wee suppose it will runn still in the Swethes name, in the queene and prince’s names, and that the chancellour shalbe generall embassadour; ffor the ambition of the princes of Germany is soe great, that thone will not suffer thother to comand; therefore how desperate thinges at this present stand I referr it to yow.

The duke of Sax is the author of all this mischeife, for first when hee took in Prague, he neither attempted other places which then were easily taken, nor kept his army together, but, separateing them to theire winters quarters, suffered the enimie in sevrall places to ruyn about 7,000 of his men, and he at last forced to quyt all Bohemia, though he had under his command a brave army. And then he suffered Hulk (under his nose), at first being but 4,000, to make up an army of 15,000 stronge, and so spoile all Misen; and I dare say, had not the Kinge come downe, he had taken the Elve streame, and what not, for in Wittingberge, his principall strength (when I passed through there), was not 200 soldyers; and had the duke but fortefyed Lypsick, Mysen, and Freeberge, and made them well, theire whole army cold have done him noe harme. But his army, above 26,000 stronge, was and is still in Silesia in brave quarters; and now at last, to recompense all, when the Kinge, after dyvers postes sending, expected him and the duke of Luningberge to be within a dayes march of him, they had but then first ordered theire randevowe at Meydenberge, 16 or 17 myles from us, which I suppose made the Kinge more desperate. Wee have newes he shold be deade upon report of the Kinges death. The duke of Luningburge hath in some degrees playde his parte too, for his ambition not suffering Bawdis to comand, forst him to leave him, which gave Popenham, theire bravest generall, oportunitie to march, which otherwise he durst not.

Thus goe affaires in the Neither Saxon crites, whilest above we heare of naughte but unexpected victories, for the field marshall Gustavus Horne hath taken in Lansberge, and dyvers other stronge places. Elsasia is ours, and the passe of Swiserland free. Paulsgrave Bertenfeild is marched up to Minikin either to plunder it, or to force them to pay a great contribution they intended to the Kynge, for which they now refuse. Generall Bawdis is now fallen into the stiffe of coller, and there doth his pleasure. Generall Dubalt lyeth in Sylesia; there the enemie is quite ruinde, having but three strengthes in the whole land, and those in the borders of Bohemia; but all those seeme but faynte victories, in regard of the losse of our brave Kinge, whose valour and experience was an army alone,—but God’s will must be done, and wee must referr all to him.

I am confident of the rex-chancellour’s favour, and doubt not but soe longe as he lyves he will be my patron. I will doe my best to gett my regiment into the army where he comandeth the next springe, if we have nothing to doe with Poland, which I thinke wee shall not. The eldest prince being certene elected (blank) and I beleeve cheafly by the kinge of Swethen’s meanes; but God knoweth what the ambition of kinges may make them doe.

We have great jelousies in the armyes, that in the day of battaile there was false playe. There was in the army one duke Fraunce Albert Sachen Lowenberge, whoe alwaies served the enimye, but who lately is come on the Kinges side, haveing no charge, only a volenteere. Hee that day was seene to alter his clothes, and when the Kinge was goeing to charge was alwaies by him; but as he charged retyred his servantes, or he gyveing out he was shott, when nothing ayled him. But that which I misliked most, within three dayes he posted from the army to Wyttingberge, thence to the duke of Saxen, and in all places openly gave out that the Kinge was killed, a thinge not soe fitting to be done, especially amongst the vulger sorte. Howere it came I knowe not, but I am sure the Kinge had false intelligence the day before the battayle. Thus, feareing to bee too troublesome, presenting my humble duty to yow and my mother, and my love to all my frendes, I rest

Your dutifull sonne till death,
GEORGE FLEETWOOD.

Stateene, the 22th
Novemb. still. vet. 1632.