Familjedokument · 1983

”Leonids bakgrund”

Många av de händelser som utspelade sig efter att Miles Fleetwoods brev tystnade 1907 skulle ha gått förlorade om de inte hade skrivits ner. År 1983 sammanställde Leonids hustru, Kerstin Fleetwood, familjens minnen i ett dokument.

Nedan återges originaltexten i sin helhet, ord för ord, ackompanjerad av historiska förklaringar till den värld familjen tvingades navigera i.

Originaltext av Kerstin Fleetwood (1983)

Farfadern, Karl Fredrik Fleetwood, var lantbrukare. Han arrenderade och bebodde Qvarnbo Gård i Uppland utanför Uppsala. 1879 blev han tyvärr änkling med fyra minderåriga söner. Lantbruket gick dåligt. Det var svår missväxt i landet vid den tiden. Han beslöt sig för att lämna Sverige och resa till Ryssland, där han fick anställning som inspektor eller förmodligen arrendator på ett stort gods i närheten av Nizjori Novgorod, nuvarande Gorki, ungefär 40 svenska mil rakt öster ut från Moskva. Snälla släktingar fick förbarma sig över hans söner. Leonids far omhändertogs av den goda och snälla ”faster” Mathilde. Hon var riktig faster till Georg Fleetwood på Gränsö utanför Västervik.

Leonids far, Miles, önskade att få utbilda sig till ingenjör inom garveribranschen. Han studerade och praktiserade först i Sverige och fortsatte sedan sina studier utomlands. Dessförinnan, år 1897, hade han varit i Ryssland och besökt sin far på godset Kaskinja. Han skriver till faster Mathilde att han i samband med detta besök fick bevista en hästmarknad i Simbrisk, nuvarande Uljanovsk, som pågick i tolv dagar och började med en kapplöpning genom staden med trojkor. Det var ett liv utan like, något som man i Sverige aldrig kunde uppleva. 8000 hästar skulle här byta ägare. Leonids farfar hade sålt en hingst för 400 rubel, berättar Miles i brevet till faster Mathilde.

Efter hemkomsten från Ryssland startade han sina utlandsstudier, först på ett garveri i Harburg i Tyskland, därefter på Högskoleinstitutet i Freiberg och i Wien. Efter hans brev till Mathilde att döma, var han en flitig och begåvad elev och stod i ett mycket gott förhållande till sina lärare. Då han var färdig med sina studier, där han avlade sin ingenjörsexamen i juni 1899, blev han rekommenderad och uttagen att få fortsätta sina studier i Amerika, där de inom garveribranschen lågo långt framme på det maskinella området. Ungefär ett halvt år tillbringade han i Amerika, där han studerade och praktiserade på olika maskinfabriker och garverier och även inte minst det merkantila inom branschen. Samtidigt sökte han och lyckades få patent på en del förbättringar. Han fick patent i flera länder: Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland.

I maj 1900 reste han till Ryssland, där han genom en mycket framstående rysk ingenjör inom branschen och med regeringsrådets i Wien utmärkta rekommendationer fick kontrakt på att bygga och modernisera flera fabriker på olika platser i landet. År 1901 hamnade han i Sarapul, en liten trevlig stad. Där blev han förvaltare. Borgmästaren i staden var mycket förmögen och ägde ett större och ett mindre garveri och hade planer på att bygga ännu ett. Här trivdes Leonids far mycket bra.

På resan till Sarapul, gjorde han ett besök på godset, där hans far hade bott. Han visste redan då att fadern hade dött 1898, 53 år gammal, svårt sjuk i magkräfta och galopperande lungsot enligt läkarnas utsago. Hans ekonomiska förhållanden hade också varit mycket dåliga. Nu fick Miles ytterligare veta att sista året han levde fick han sälja alla hästar och kor och allt som gick att sälja på grund av missväxt och hungersnöd. Men i bostaden, där han bott, var allt sig likt och allt fanns kvar. Där bodde nu en fröken Franch, som hade varit anställd hos en baron Strömfeldt. Denna fröken Franch hade tidigare undervisat Leonids far i ryska språket. Hon hade nu för 10000 rubel inköpt Miles fars alla inventarier. Ägarinnan till godset, Apolinaria Cergevna fick han ej träffa vid detta tillfälle, ty hon var sjuk och befann sig på sjukhus i Simbirsk. Hennes son var nu inspektor på godset.

I staden Sarapul, som sagt, trivdes Leonids far mycket bra. Han umgicks här med mycket trevliga och bildade människor, skriver han och berättar i sina brev till faster Mathilde. Här träffar han också sin blivande fru, Maria, Gregorievna Postnikova. Hon var tandläkare och hade egen praktik. I juni 1902 gifte de sig i domkyrkan i Sarapul. Maria var 23 år och Miles 28. Leonids äldre bror Viktor föddes 24/9 1903 och allt var gott och väl. Miles hade ett stort ansvar och arbetade mycket hårt. Hans dröm att få etablera sig som egen fabriksägare gick också i uppfyllelse. Han var även stadens brandchef. Tyvärr var hans hälsa ej så stark. Han fick lov att opereras för magsår.

26/7 1905 föddes Leonid. Det var mycket oroliga tider i Ryssland under dessa år. Överallt förekom strejker, uppror, mord och stölder, missväxt och hungersnöd på många platser. I december 1908 utbröt en stor eldsvåda i Sarapul, där Leonids far ledde och deltog alltför aktivt i släckningsarbetet och som en följd ådrog sig en svår förkylning med lung- och njurinflammation. Han blev liggande på sjukhus i sex månader och fick där sluta sitt liv under svåra plågor i juli 1909.

Tidigare hade han skrivit till faster Mathilde och bett henne taga hand om Leonid. Det hade nämligen uppstått misshälligheter inom äktenskapet och de låg under skilsmässa. Miles ville nu att en av sönerna skulle få växa upp i Sverige. Viktor skulle bli kvar hos mamman.

Under sin sjukdom hade Miles skrivit sitt testamente. Sönerna skulle dela hela hans kvarlåtenskap. Leonids del skulle sändas till faster Mathilde och hon skulle bli hans förmyndare. Leonid kom då till Sverige som fyraåring och kom i gott förvar hos faster Mathilde. Arvet däremot blev det mycket krångel med. En livlig korrespondens förekom mellan ryska och svenska myndigheter, mellan advokater och faster Mathilde. Det bara fördröjdes och fördröjdes till krig och revolution utbröt och allt rann ut i sanden.

Leonid bodde nu hos Mathilde på Gränsö till 1915. Då köpte fastrarna Mathilde och Caroline en villa i Strängnäs och bosatte sig där med Leonid, som då var 10 år. Han hade haft en guvernant på Gränsö, men fick nu börja på internatskolan Lundsberg i Värmland, (där nuvarande unga prinsarna gick i skola.) Därefter blev det skola i Västerås och Stockholm. Det uppstod ett lika varmt och gott förhållande genom åren mellan Mathilde och Leonid, som det hade varit mellan Mathilde och Leonids far, att döma av alla brev som han skrev till henne.

År 1933 fick Leonid brev från sin mor, där hon berättade att hon hade gift om sig, men var nu änka sedan 16 år tillbaka och hade en dotter i sitt andra äktenskap. Dottern, Irina, var arkitekt och de bodde tillsammans i Moskva. Viktor var bergsingenjör och forskare. Han var anställd vid ett institut för vetenskap och forskning i Donbass i södra Ryssland. Han var gift men hade inga barn.

Under andra världskriget och hela Stalintiden fanns inga möjligheter till korrespondens. Vi visste ingenting om deras öden och upplevelser under kriget, om de levde eller ej.

1961 fick Leonid brev från sin halvsyster Irina, där hon berättade att mamman levde och likaså Viktor, som nu var omgift. Han hade förlorat sin första fru under kriget. Viktor var nu bosatt i Leningrad. Efter detta livstecken har vi brevväxlat fram till 1982. Då blev det ett uppehåll från ryska sidan ett par år av någon anledning.

1968 och 1970 var Leonid och Kerstin på besök hos mamman och syster Irina i Moskva. Viktor och hans fru, Paulina, mötte också upp i Moskva båda gångerna. Så roligt det var. Det blev riktigt trevliga och glada familjefester. Naturligtvis var det en stor upplevelse för dem och för oss att få träffas efter så många år i ovisshet.

1978 dog Leonids mor, 99 år gammal. Vi har fortsatt vår brevväxling med Irina. Till Viktor fick vi inte skriva, ty Viktor och även Paulina hade befattningar vid krigsministeriet i Leningrad. Viktor hade ett mycket svagt hjärta och en del andra krämpor som förvärrades under åren. Paulina och Irina gjorde allt för att underlätta hans sjukdom. I juli 1985 slutade hans levnad.

— Västervik 1983, Kerstin Fleetwood


Tillägg av Georg Fleetwood

Detta finns nog inte nedtecknat någonstans, så vitt jag vet. Mina föräldrar, Kerstin och Leonid Fleetwood har berättat det – så som jag inte själv hade uppfattat av historien.

Några år före andra världskrigets utbrott, fick Leonid ett brev från sin bror Viktor. Han skrev att han hade försökt få tillstånd, av sovjetiska myndigheter, att resa till Sverige, men utan resultat. Där, skrev han nu, skulle han försöka att ta sig ut illegalt. Brevet hade tydligen öppnats under postgången, och vissa meningar var markerade med rött. Det var det sista livstecknet som Leonid fick från sina släktingar i Sovjet på närmare 25 år.

Det brev som Leonid fick från Irina 1961 var den första underrättelsen sedan 1930-talet. Irina, som då arbetade som arkitekt i Sovjet, var på en konferens i Dresden, i dåvarande Östtyskland. Hon hade bett en svensk deltagare ta med sig brevet och försöka spåra Leonid i Sverige. Detta lyckades och mina föräldrar fick brevet.

När Leonid senare besökte sina släktingar i Moskva fick han höra hela historien. Viktor hade p.g.a. sitt brev till Sverige, sänts till ett arbetsläger, en saltgruva. Många av hans medfångar omkom under de svåra förhållanden där. Efter tre år bröt kriget ut och Viktor sändes ut i strid. Han sårades i en arm och efter kriget ägnade han sig åt forskning. Han arbetade fram en ny sorts dykarutrustning. Han fick även en utmärkelse (Röda Stjärnans Orden?).

— Georg Fleetwood, f. 1946