Viktor Fleetwood
Sonen som blev
kvar i Ryssland
Född i Sarapul med en svensk fars förhoppningar och en rysk mors kärlek. När hans far dog och lillebror Leonid flyttade till Sverige, stannade Viktor kvar i ett land som snart skulle skakas av revolution och krig.
Från straffarbete i en saltgruva till att överleva belägringen av Leningrad och slutligen bli hyllad professor i fysik vid Militärakademien. Detta är berättelsen om Viktor Fleetwood.
Den lille pojken med Fleetwood-näsan
Viktor Fleetwood föddes den 24 september 1903 i den ryska staden Sarapul. Tre dagar senare skrev hans far Miles hem till Mathilde i Sverige och berättade med översvallande glädje om sin förstfödde son.
Miles granskade omedelbart pojkens näsa och konstaterade stolt att den redan hade en "bestämd krok", helt i enlighet med Fleetwoods familjedrag. Han fick namnet Viktor efter Mathildes far, och fastern tackade ja till att bli pojkens gudmor.
Men familjeidyllen i Sarapul blev kortvarig. År 1909 dog Miles. Familjen splittrades; lillebror Leonid skickades till Sverige och Mathilde, medan Viktor stannade kvar hos sin mor Maria i Ryssland.
Ett censurerat brev och arbetslägret
Under Stalins terror på 1930-talet blev all kontakt med utlandet livsfarlig. Familjedokumentationen vittnar om att Viktor under några år före andra världskriget försökte upprätta kontakt med sin bror Leonid i Sverige.
I ett brev skrev han att han hade försökt få tillstånd att resa till Sverige men nekats, och att han därför övervägde att lämna Sovjetunionen illegalt. Brevet nådde aldrig sin mottagare i oförändrat skick.
Det öppnades av den sovjetiska censuren och meningarna ströks under med rött. Viktor arresterades och dömdes till hårt straffarbete. Han överlevde en fruktansvärd tid i en saltgruva, ett öde som många av hans samtida inte överkom.
Belägringen av Leningrad och fronten
Andra världskriget nådde Viktor med full kraft. Under den nästan 900 dagar långa belägringen av Leningrad – en av historiens mest brutala och dödliga belägringar – upplevde han en djup personlig tragedi. Hans första hustru avled under den skoningslösa svälten och terrorn som drabbade staden.
Viktor tjänstgjorde själv under kriget och blev svårt sårad i ena armen, men överlevde. Hans insatser och tapperhet gick inte obemärkta förbi de sovjetiska myndigheterna.
Från bergsingenjör till professor i fysik
Trots straffarbetet och krigets fasor lyckades Viktor bygga en briljant akademisk karriär, helt i sin ingenjörsfars anda.
Han utbildade sig först till bergsingenjör och övergick senare till teknisk forskning i Leningrad. Hans expertis tog honom till de högsta akademiska kretsarna, och han utnämndes slutligen till professor i fysik vid Militärakademien i staden.
För sitt enastående arbete och sina krigsinsatser tilldelades Viktor den prestigefyllda Röda fanans orden i guld och emalj, en av Sovjetunionens högsta utmärkelser, samt två tapperhetsmedaljer i silver.
Två bröder möts igen
År 1961 lyckades Viktors halvsyster Irina smuggla ut ett brev till Sverige under en konferens i Östtyskland. Järnridån hade äntligen rämnat en aning, och bröderna kunde återfå kontakten.
År 1968 och 1970 reste Leonid och hans hustru Kerstin till Moskva. Där möttes de av sin mor Maria, Irina, samt Viktor och hans nya hustru Poline (även omskriven som Paulina). De två små pojkarna som en gång sprungit runt tunnorna på gården i Sarapul, satt återigen vid samma bord, nu som äldre män formade av två helt olika världar.
Kerstin Fleetwood, Leonids hustru, dokumenterade senare familjens starka minnen från dessa möten:
Viktor Fleetwood levde sina sista år som aktad vetenskapsman och överlevare. Han avled i Leningrad år 1985.