Sir Miles Fleetwood
History of Parliament anger att Miles döptes i St James, Clerkenwell, den 1 oktober 1576, med hänvisning till det utgivna församlingsregistret. Dopet är inte en säker födelsedag. Han var äldste son till Sir William Fleetwood av Cranford och Jane Clifton, samt bror till Sir Gerrard Fleetwood. [11 (not 1–2)]
Han var receiver-general vid Court of Wards and Liveries, en institution för kronans feodala rättigheter och förmynderskap. Arkivets forskningsguide behandlar dess jordarvsärenden och tvister. Miles tjänstetitel bör skiljas från domstolens chef, master of the wards. [3] [10]
Miles fick 1604 rätt att i framtiden överta faderns ämbete och tillträdde 1610 efter att fadern fråntagits förvaltningen. Faderns konkurs begränsade arvet, men Miles hade skaffat egendom i Aldwinkle senast 1613. History of Parliament anger Wood Street i London och Aldwinkle All Saints som hans hemorter. [11 (not 18–19)]
Den 8 mars 1641 är dödsdatumet med modern årsräkning. Richard Smyths samtida notis ligger före det äldre engelska årsskiftet den 25 mars. Det förklarar varför äldre uppgifter också kan skriva 1640; här ändras årtalet, inte den julianska kalenderdagen. [2]
Parlamentet och tron. I sitt första dokumenterade anförande, den 26 november 1621, diskuterade Miles Pfalz och förespråkade stöd till protestantiska intressen i Europa. Från 1622 var han knuten till Buckingham och blev 1624 en aktiv förespråkare för att bryta de spanska giftermålsförhandlingarna och gå i krig mot Spanien. [11 (not 26, 29, 31–32)]
Beskyddare och parlamentariska rättigheter. Miles försvarade Buckingham 1626, men invände samtidigt mot kungens ingripande när ledamoten Samuel Turner kritiserade hertigen. År 1628 deltog han i arbetet kring Petition of Right. Hans hållning rymde alltså både hovanknytning och försvar av parlamentets handlingsutrymme. [11 (not 50–54, 59–61)]
En skarp religionspolitisk linje. Under 1620-talet arbetade Miles återkommande med frågor om katoliker som vägrade delta i den etablerade kyrkans gudstjänster. År 1629 kritiserade han också teologen Richard Montagu. Det är belägg för hans offentliga protestantiska politik; det ger inte en fullständig bild av familjens privata trosliv. [11 (not 46, 58, 67, 69–71)]